med hybris

http://jeppaelvira.blogspot.com/
lever numera.

‘Då Eduard Raban kom ut genom porten såg han att det regnade. Det regnade inte mycket.’

Nej inte mycket alls. Endast en konstaterande röst. En likgiltig start.

Jag blir bara så trött på att det tar emot så enormt. Markus liknade mig vid ett åskmoln, men det är sol och de senaste dagarna har jag haft så många samtal av substans att jag känner mig tom på riktigt, sådär likgiltig.

Jag har haft kronisk huvudvärk sedan jag gick i sjuan. Vet att det inte är någon större bedrift, människor har det värre, jag har det värre, men det är sant. Det är liksom min trygga följeslagare – alltid redo, piller åt alla.

Nu just idag, har jag befunnit mig i ett moln av förundran och därav också ont i huvudet. Jag förstår inte människor, det är inget briljant uttalande och absolut inte någonting nytt, men vad finns där mer att tillägga än att det är ett ganska obehagligt tillstånd. Det känns lite som en ständig tvivlan på sig själv och sin egen existens (Högdraget Sartre.); du vet att du finns men du vet att allt du är kommer du aldrig att förstå (Högdraget Jeppa.)

Allting, eller i alla fall en del, bottnar troligtvis i att alla i mina kretsar är totalt oberäkneliga. Visst, jag begriper själv hur idiotisk det vore att önska sig ett liv enligt manuskript, men som sagt var: jag förloras i min oförståelse. Du man, jag har haft mina perioder med dig. Det är ingenting jag kan förneka, aldrig. Första gången vi träffades kände jag mig noll, en känsla som försvann med din blick. Min självkänsla växte om din, och vi bytte plats – pendlade från och till. Du glorifierade mig, jag tror jag suckade: apport. Sen ville du inte längre, jag tror du tröttnade, eller så önskade du aldrig. Men ingenting berör mig mer än total nochalans, känslan av att inte kunna få, och jag blev noll igen. Tappade ord och förmåga. Sen var det sommar och du förlorades långt borta. Åter inom samma väggar och ett rollbyte var väntat men obegrundat. En otroligt intensiv period av någonting, jag höjde blicken – tog det du gav men gav ingenting tillbaka. Jag bara skrattade. Men så står jag här nu, och kommer på mig själv att ha missat någonting. Men vad? För några dagar sedan såg jag dig med en annan blick än den som tidigare tittade ner, och jag tappade andan, eller något. Så jag gav lite av mig, försökte tillbaka.

Och det är just där min tvivelaktighet tar avstamp. Precis just här, när jag står och väger mellan att vara mänskligt uppoffrande av min tid, och total. Då visar du dig som allt det du inte är. Stolhet, hoho gullet, var försvann du.

Jag förstår inte människor. Finito.

Till ljudet av en mobiltelefon som inte orkar längre; frågar mig själv hur allting kan synkas så till den grad. Och undrar, hur länge räcker batterierna, egentligen? Letar fram laddaren, det ljud som gång på gång bryter tystnad och José Gonzales, slutar med ens. Gläds då åt att allting är så synkat, så till den grad.

När jag vaknade imorse trodde jag inte att dagen skulle sluta såhär. Förstår fortfarande inte vad som hände igår, ännu mindre vad som händer innuti mig nu.

PONTUS ÄR I STOCKHOLM!

UFFIE – JAG ÄR KÄR. JAG VILL VARA SOM DU. SKIPPA STOLTHETEN, ALLT DET DU ÄR VILL JAG VARA.

http://www.myspace.com/uffie

uääh

Jag sitter här, prydd av mina tänkar-glasögon utan glas. Grämer mig över att jag inte har ett synfel som kräver glasögon, skäms över att jag skrev det där. Grämer mig över att min bokrapport på Dvärgen jag krystade ut igår inte alls är så bra som den borde vara. Att jag inte äger en vårjacka och att allting alltid krockar. Känner dock en viss lättnad, trots diverse upphostningar av innandömet, är det vår. Det är vår på riktigt (om det nu inte vore det kommer jag gråta, snälla bespara mig den sorgen).

Och nu, en lukrativ (åhja!) lista till mitt förfogande, över de saker som just nu känns viktigast:
Negativiteter:

• Jag har letat och letat efter den perfekta t-shirten. Seriöst. Den där med precis rätt längd, inte för kort, inte för lång. Den med passformer som hyllar oss alla – inte för tajt, inte militärtältet. Den med en hals som inte framkallar kräkreflexer, men inte heller visar mer än den för omvärldens skull borde. Den som har det perfekta materialet. Det där verkar vara det svåraste, materialet är allt. Jag kan inte beskriva det, men det klickar om det är rätt. Annars spyr jag. Ärmarna måste vara lagom långa, och korta. Jag vill inte blotta allt för mycket armhåla, inte heller stänga in mig i ett kloster. Snälla, måste man göra allting själv. Måste jag ge mig ut och SÖKA för att hitta en enda jävla t-shirt, den perfekta t-shirten. Min t-shirt.
• Gårdagen gick åt till att krysta fram svenska-arbetet om Dvärgen. Jag tryckte, jag drog, jag hatade. Att ha ett första utkast känns bra, men att det även troligtvis kommer bli min slutgiltiga version gör ont i mig. Förlåt jeppa, förlåt för att jag inte har lust. Det sämsta jag har läst.
• Madonna för H&M. En sån kasse vill jag också ha, då är man häftig.
• Jag är sjuk.
• Från Linné till DNA. Tror han inte att vi har annat att göra eller?

Positiviteter:

• Paris på torsdag, vilket nog inte kunde komma mer olägligt. Men jag sörjer inte, eller såklart jag gör det, allt för mycket, men 9 dagar vid en flod i harmoni med Grez-sur-Loing, Paris och Frankrike är inte fel. Inte det minsta.
• Solen. Kära älskade. I tre dagar har jag suttit belyst under dig, och några fräknar har väckts från en allt för lång dvala. Åh jag får lycko-chills.
• Jobbintervju på onsdag. Wow.

Börjar sent idag, kvart i ett, vilket känns som en relief. Egentligen borde jag kunna missa engelskan också, men nä. Jag kan lika gärna gå dit och skriva min mattelab. Ha, vilket skämt. Men fan, le bara. Det är vår.

PUSSAR

Jag har faktiskt absolut ingen som helst lust.