med hybris

Så uppenbart, och fatalt.

Det där fenomenet, att poängtera hur förtroligt någonting är.

Hon tog foton och tittade och sa att jag påminde om en gammal vän. Så mycket påminnande att hon blundade och tittade igen. Titta igen då. Hon hade åkt iväg, utan att berätta var.

Puss till Josefin som har allting att vänta.

Tack, för att du ruckade på ett annars så helhjärtat förtroende.

Vi har klockor som har stannat. Och tiden står verkligen stilla.

Läste om somrarna i NY:

Tempot dras ned, människor blir sävliga och lamslagna av värmeböljan. Men efter några veckor börjar den långvariga hettan äta på nerverna och man anar en gryende aggressivitet i luften. Soporna stinker i gatuhörnen. Ödetomterna är som djunglerna i augusti. Det enda som ger tillfällig lindring är de sporadiska åskvädren. Man vet att de är i antågande när himlen färgas djuprosa och solen går i moln. Ljuset blir vitt och artificiellt som i en uppskruvad saga. Alla konturer framträder med övernaturlig skärpa. En kraftig vind rör upp damm och grus på demtorra gatorna. Lösa takpannor trillar ned, träden bugar sig undergivet i blåsten, soptunnornas lock klapprar som metallkäftar. Människor söker tillflykt inomhus. Till sist kommer den majestätiska urladdningen: hagelblandat regn med droppar stora som druvor pepprar alla som inte hunnit sätta sig i säkerhet. Några timmar senare är allt över. Världen är pånyttfödd, luften lätt att andas, himlen rentvättad (Ok, Amen Nina Solomin).

Well, nu när jag tänker efter: Juvelen på Magnet Bar, Berlin, precis runt hörnet. Dekadens och divalater.

HEJ SNYGG DU ÄR. Det är väl min kommentar på Berlinvistelsen.

Brast ut i ett leende, på riktigt, när jag såg att jag hade fått en mail från dig.